Senchaholic


Gyokuro från Hoschino Seichaen

20110327-045024.jpgAvnjuter ett gyokuro och funderar över hur årets teskörd kommer att bli påverkad av vad som hänt i Japan de senaste veckorna. Hur kommer teskörden påverkas, och alla familjer som är beroende av produktionen av te i Japan?

20110327-045102.jpgDetta gyokuro är från Yuko Ono, tillverkat av Hoshino Seichaen, och Vid öppnandet av påsen så kommer en härligt bekant söt och oljig doft emot mig, som påminner om varför jag gillar skuggat te så mycket.

20110327-045136.jpgJag brygger det i 50 grader i en minut. Smaken är härligt syrlig och söt om vartannat, med en stark oljig konsistens som ger teet mycket fyllighet och fyller upp munnen, med en aning sträv känsla efteråt.

20110327-045142.jpgAndra bryggningen gör jag i strax över 50 grader, och häller omedelbart upp det, samma sak med den tredje.

20110327-045149.jpgFörsta bryggningen är tveklöst bäst, men de andra två blev en aningens bittra, vilket jag tror beror på den långsamma upphällningen. Även om jag hällde upp omedelbart, så tog det några sekunder för mycket att få ut allt, och den tiden måste också räknas in i bryggtiden. Delvis beror säkert mitt slarv på att jag samtidigt beundrade min nya shiboridashi, tillverkad av en tjeckisk keramikmakare, tillika tenörd, Petr Novák. (Se gärna hans blog: Pots and tea)

Teet är iaf underbart!

20110327-045156.jpg


Aoyagi

Likt Tokujyo Hitotoki så kommer detta te från Yuko Ono, och även detta sencha är ett asamushi, dvs lättångat, som i torr form har lite doft av hö, men som mer går mot oljigt och sött. Bladen är ljusgröna blandat med några få stjälkar, som efter att ha fått dra en stund i varmt vatten, liknar hur maskrosstjälkar korvar ihop sig. Trevligt!

20110324-111648.jpg

Första bryggningen gör jag i 60 grader varmt vatten i 1 min. Andra bryggningen i 70 grader i någon sekund, tredje i 70 grader och 30 sekunder.

Genom alla bryggningar så har det en mycket söt smak, inte i stil med de skuggade teerna kabusecha och gyokuro, men ändå mycket sött, med en svag ton av gräs eller hö långt bak. Rogivande och underbart lätt te som jag redan önskar jag hade mer av!

 

20110324-111854.jpg


Tokujyo Hitotoki

Öppnade idag en påse med ett sencha vid namn Tokujyo Hitotoki, som jag köpte från Yuko Ono förra året på Stockholm Green Festival.

I torr form så har det en stark söt doft av hö och lakrits, och vad jag kan se på bladens storlek och färg, så är det ett lättångat te, asamushi. Första bryggningen som görs i strax under 70 graders vatten i en minut är milt, gräsigt och friskt och färgen lätt gul. Det har även en lätt algighet som jag tycker om hos just sencha.

Andra bryggningen görs med några grader varmare vatten och drar 30 sekunder, är mer intensivt gult med en ton av grönt. Fortfarande mycket milt och runt, med den friska gräsiga smaken från den första bryggningen.

20110318-013801.jpg

Tredje bryggningen görs också i ännu några grader varmare vatten (strax under eller strax över 80?) och strax över 30 sekunder, med bibehållen fyllighet.

I fjärde bryggningen, i ungefär samma temperatur, så glömmer jag bort teet och det får stå i 1 min och 30 sek, och jag blir förvånad över hur mycket det här teet tål när det gäller bryggtid och temperatur, för det har fortfarande samma milda smak från förut, om än med en aningens mer beska, vilket i det här fallet mer blir som en extra krydda. Men femte bryggningen säger mig att jag ska stanna upp.

Mycket avkopplande och lagom te som jag gärna dricker igen!


Hong Tai Chang

Stall och grönsaker

Dricker ett puerh idag som jag köpt på In The Mood For Tea på Odenplan, Hong Tai Chang från 2000. (Tekoppen recenserade detta te redan för två år sedan, så titta gärna förbi henne för en annan synpunkt.)

Puerh kommer oftast, men inte alltid, i små väldigt komptakta kakor, och först efter en hel pill med en matkniv så har jag fått lite löst te i min gaiwan. Detta puerh är ett s.k shu, dvs lagrat och jäst.

Teet luktar stall och jord i dess torra form.

Börjar med att skölja teet och blir nu påmind om att jag borde skaffat en sil, eftersom det blir mycket småbitar som hamnar i teet. (till skillnad från japanskt grönt sencha, där jag gärna dricker upp teresterna, så är dessa inte lika roliga att få i munnen).

Smaken är jordig och ”matig” med en stark ton av rotfrukter, och smaken börjar trilla av först efter 10:e bryggningen på 3 min, men mycket smak sitter i även i de senare bryggningarna. Det är definitivt ett te jag kan tänka mig att dricka igen!

Dragningstiderna blev:
30 sek, 20, 30, 45, 60, 75, 90, 2 min, 2 min 30 sek, 3 min, 4,

Vattentemperatur: direkt från kokande.

Något som jag lagt märke till är att längre bryggningar i gaiwan inte är lämpliga, då den drar åt sig allt för mycket värme, vilket resulterar i att jag bränner fingrarna, så en kanna står definitivt på inköpslistan!

Teet får en allt intensivare färg ju längre det får dra, mörkbrunt på gränsen till svart kaffe.

Är det kaffe eller te?

Efter ca 15 bryggningar.

 

Det inte bara smakar och doftar jord, det ser ut som det också.


Kabusecha från Ki-Ki

Som godis inlindat i nyslaget hö

Vid öppnandet av påsen så känner jag en söt och gräsig doft av nyslaget hö, och en ton som inte går att beskriva annat än som ”godis”. Bladen är små och korta med små inslag av ljusgröna blad i ett hav av mörka. För att ett te som kabusecha ska komma till sin rätt, så måste det likt gyokuro bryggas vid en lägre temperatur på 40-50 grader. Jag väljer i första bryggningen att ta ned temperaturen till strax under 50 grader, och låter det dra i 2 min. Jag häller samtidigt upp vatten i min yuzamashi för att det ska kylas ned under tiden jag väntar på teet att bryggas.

Teet jag får i koppen har en klar ljusgrön färg, med en söt doft av apelsinsaft, medan smaken är intensivt söt, syrlig och oljig med en stark ton av sockerärtor, och lämnar kvar en sträv men frisk känsla i munnen som sitter kvar en lång stund efteråt.

I andra bryggningen så låter jag teet dra i strax över 50 grader och samma tid som förra bryggningen. Smaken och doften skiljer sig inte nämnvärt från första bryggningen.

Likt gyokuro så är bladen från kabusecha söta nog att äta som de är, och jag avslutar med just det, men ångrar mig att jag inte hade förberett någon dressing!

Isbryggning

Jag testar även att Isbrygga samma te, och fyller kannan med en tesked te och toppar med isbitar upp till kanten. Genast så känner jag en söt och frisk doft av kabusecha! Efter en halvtimme så har jag en liten kopp med ca 30 ml som är dubbelt så sött, oljigt och syrligt som det varmbryggda teet, där tonen mot grönsaker är starkare än det någonsin varit. Det är en helt annan upplevelse än den varmbryggda varianten, är mer komplex och ännu mer underbar.


Avvikande

Det händer att även jag faller ned i påsträsket!