Senchaholic


Aoyagi

Likt Tokujyo Hitotoki så kommer detta te från Yuko Ono, och även detta sencha är ett asamushi, dvs lättångat, som i torr form har lite doft av hö, men som mer går mot oljigt och sött. Bladen är ljusgröna blandat med några få stjälkar, som efter att ha fått dra en stund i varmt vatten, liknar hur maskrosstjälkar korvar ihop sig. Trevligt!

20110324-111648.jpg

Första bryggningen gör jag i 60 grader varmt vatten i 1 min. Andra bryggningen i 70 grader i någon sekund, tredje i 70 grader och 30 sekunder.

Genom alla bryggningar så har det en mycket söt smak, inte i stil med de skuggade teerna kabusecha och gyokuro, men ändå mycket sött, med en svag ton av gräs eller hö långt bak. Rogivande och underbart lätt te som jag redan önskar jag hade mer av!

 

20110324-111854.jpg


Tokujyo Hitotoki

Öppnade idag en påse med ett sencha vid namn Tokujyo Hitotoki, som jag köpte från Yuko Ono förra året på Stockholm Green Festival.

I torr form så har det en stark söt doft av hö och lakrits, och vad jag kan se på bladens storlek och färg, så är det ett lättångat te, asamushi. Första bryggningen som görs i strax under 70 graders vatten i en minut är milt, gräsigt och friskt och färgen lätt gul. Det har även en lätt algighet som jag tycker om hos just sencha.

Andra bryggningen görs med några grader varmare vatten och drar 30 sekunder, är mer intensivt gult med en ton av grönt. Fortfarande mycket milt och runt, med den friska gräsiga smaken från den första bryggningen.

20110318-013801.jpg

Tredje bryggningen görs också i ännu några grader varmare vatten (strax under eller strax över 80?) och strax över 30 sekunder, med bibehållen fyllighet.

I fjärde bryggningen, i ungefär samma temperatur, så glömmer jag bort teet och det får stå i 1 min och 30 sek, och jag blir förvånad över hur mycket det här teet tål när det gäller bryggtid och temperatur, för det har fortfarande samma milda smak från förut, om än med en aningens mer beska, vilket i det här fallet mer blir som en extra krydda. Men femte bryggningen säger mig att jag ska stanna upp.

Mycket avkopplande och lagom te som jag gärna dricker igen!


Hong Tai Chang

Stall och grönsaker

Dricker ett puerh idag som jag köpt på In The Mood For Tea på Odenplan, Hong Tai Chang från 2000. (Tekoppen recenserade detta te redan för två år sedan, så titta gärna förbi henne för en annan synpunkt.)

Puerh kommer oftast, men inte alltid, i små väldigt komptakta kakor, och först efter en hel pill med en matkniv så har jag fått lite löst te i min gaiwan. Detta puerh är ett s.k shu, dvs lagrat och jäst.

Teet luktar stall och jord i dess torra form.

Börjar med att skölja teet och blir nu påmind om att jag borde skaffat en sil, eftersom det blir mycket småbitar som hamnar i teet. (till skillnad från japanskt grönt sencha, där jag gärna dricker upp teresterna, så är dessa inte lika roliga att få i munnen).

Smaken är jordig och ”matig” med en stark ton av rotfrukter, och smaken börjar trilla av först efter 10:e bryggningen på 3 min, men mycket smak sitter i även i de senare bryggningarna. Det är definitivt ett te jag kan tänka mig att dricka igen!

Dragningstiderna blev:
30 sek, 20, 30, 45, 60, 75, 90, 2 min, 2 min 30 sek, 3 min, 4,

Vattentemperatur: direkt från kokande.

Något som jag lagt märke till är att längre bryggningar i gaiwan inte är lämpliga, då den drar åt sig allt för mycket värme, vilket resulterar i att jag bränner fingrarna, så en kanna står definitivt på inköpslistan!

Teet får en allt intensivare färg ju längre det får dra, mörkbrunt på gränsen till svart kaffe.

Är det kaffe eller te?

Efter ca 15 bryggningar.

 

Det inte bara smakar och doftar jord, det ser ut som det också.


Kabusecha från Ki-Ki

Som godis inlindat i nyslaget hö

Vid öppnandet av påsen så känner jag en söt och gräsig doft av nyslaget hö, och en ton som inte går att beskriva annat än som ”godis”. Bladen är små och korta med små inslag av ljusgröna blad i ett hav av mörka. För att ett te som kabusecha ska komma till sin rätt, så måste det likt gyokuro bryggas vid en lägre temperatur på 40-50 grader. Jag väljer i första bryggningen att ta ned temperaturen till strax under 50 grader, och låter det dra i 2 min. Jag häller samtidigt upp vatten i min yuzamashi för att det ska kylas ned under tiden jag väntar på teet att bryggas.

Teet jag får i koppen har en klar ljusgrön färg, med en söt doft av apelsinsaft, medan smaken är intensivt söt, syrlig och oljig med en stark ton av sockerärtor, och lämnar kvar en sträv men frisk känsla i munnen som sitter kvar en lång stund efteråt.

I andra bryggningen så låter jag teet dra i strax över 50 grader och samma tid som förra bryggningen. Smaken och doften skiljer sig inte nämnvärt från första bryggningen.

Likt gyokuro så är bladen från kabusecha söta nog att äta som de är, och jag avslutar med just det, men ångrar mig att jag inte hade förberett någon dressing!

Isbryggning

Jag testar även att Isbrygga samma te, och fyller kannan med en tesked te och toppar med isbitar upp till kanten. Genast så känner jag en söt och frisk doft av kabusecha! Efter en halvtimme så har jag en liten kopp med ca 30 ml som är dubbelt så sött, oljigt och syrligt som det varmbryggda teet, där tonen mot grönsaker är starkare än det någonsin varit. Det är en helt annan upplevelse än den varmbryggda varianten, är mer komplex och ännu mer underbar.


Avvikande

Det händer att även jag faller ned i påsträsket!


Tillbaka med sencha

Njuter av ett ganska enkelt och billigt sencha, Okuyutaka från Yuuki-Cha.

20110325-092318.jpg

Som många sencha har det en söt doft när det är torrt, och i det här fallet en intensiv godisdoft. (nej, detta är inte smaksatt). Vanligtvis brukar den här doften enligt min erfarenhet bara visa sig i koppen efteråt hos lite dyrare sencha. Men så är det här ett asamushi, dvs lätt ångat te, som jag har begränsad erfarenhet av.

Smaken är ganska söt, med en ton av fisk. Temperaturen är bokstavligen på känn, då jag känner på koppen när det är tillräckligt varmt.

Bryggtiden är 50 sek, 10 sek och strax över 20 sek vardera.

Jag skulle säga att det är godkänt för priset på $14 för 100g, och kan tänka mig att köpa det igen.

 


Ett litet teuppehåll

Under tiden som jag laddar inför kommande inlägg, så vill jag tipsa om följande sida med klipp som visar hur knådningen av japanskt sencha går till. Att Tekoppen kommit tillbaka från sitt uppehåll är något annat att uppmärksamma!

På listan över teer som jag vill gå igenom finns bytena med Tekoppen och Camellia Sinensis Sinensis, men även ett nytt fräscht gyokuro från Yuko Ono.


Teset på jobbet

Återhämtar mig precis från en förkylning, vilket ju så klart resulterat i att jag haft lite svårt att prova något nytt. Men nu så här i slutet när jag nästan är återställd, så har jag tagit ett teset till jobbet. Jag dricker i stort sett inget av det kaffe som finns där längre, vilket har fått mig att må mycket bättre. Ingen mer dålig kaffeandedräkt eller magont som kaffet där är ökänt för att orsaka!

Burken och kannan är från Yuko Ono, koppen från Hibiki-an och sencha från Ki-Ki.


Chaikhana

Jag tog med en kompis till Chaikhana på Svartmang. 23 i Gamla Stan i veckan, vilket var lite av en besvikelse. Jag hade tidigare läst en recension på Tebloggen och hade kanske lite för höga förväntningar.

Min kompis valde ett indiskt svart te, som jag tyvärr missade att notera namnet på, medan jag valde ett grönt te som jag först trodde hette Jiang Xi, men det framkom senare att det egentligen är namnet på provinsen där teet kommer ifrån, så vad det heter vet jag inte heller. Jag vet, den här terecensionen är lika misslyckad som teet vi drack!

Vi fick varsin kanna och kopp, där min kompis fick en lite större klassisk kopp med öra och jag en mindre kopp utan öra, som väl var menat att efterlikna de mindre klassiska kopparna som används i Kina. En liten kopp bara för att det är ett kinesiskt te? Jag föredrar små koppar i allmänhet, oavsett vilket te det är, åtminstone när det gäller te av högre kvalité. Båda teerna kostade strax över 60 kr och var alldeles för svaga, där den felande länken nog var att mängden vatten till mängden te hade fel proportioner, vilket kanske är en smaksak, men då skulle jag gärna vilja brygga mitt te själv. Grace Tea House vinner mot Chaikhana på den här punkten!

Jag beställde även in en croque monsieur som de kallade för croque chaikhana. För 85 kr så förväntar jag mig en smaksensation, men det enda bra med den här mackan var salladen vid sidan om. Brödet var torrt och svårgenomträngligt med skinka, tomat och två sorters ost ovanpå, varav den ena osten var någon slags mögelost.

Ett stort plus för att personalen sänkte priset på min croque chaikhana från 85 till 50 kr när jag påtalade hur torr den var! Det får mig faktiskt vilja komma tillbaka för ett andra test, men då håller jag mig nog till te och något bakverk, det kanske inte är lika riskfyllt.


Kallbryggning av Nama Yutaka Midori Kagoshima Sencha

Jag testade att kallbrygga det sencha jag testade igår, och det blev riktigt lyckat. Det krävdes inte länge i kylen, 10 min, för att det skulle bli drickbart, vilket nog beror på att det är fukamushi. Jag använde mig av en kanna från Hario som jag köpt via Yuko Ono och med dess finmaskiga filter är den perfekt för detta finfördelade te.

Detta sencha blir lite extra bittert när det får dra på detta sätt, men det är på precis rätt nivå, där det bara ger krydda till teet. Jag märkte efter lite experimenterande att det inte spelade någon roll hur länge teet fick dra, utan det behöll samma nivå av behagliga bitterhet. Teet har i övrigt samma smak som det har om det serveras varmt.

Visst är det en fin grön färg?